Nu ska jag skriva ur mig lite så slipper jag göra 1000
inlägg med en mening i hela tiden. Ni behöver inte läsa.
Dom flesta som står mig nära vet redan vad det handlar om.

Du tror du är allt, att du kan komma in i mitt liv lite hur som helst.
Och hittils har jag varit dum nog att gå på din vackra lögn
som låter så jävla bra men som slutar i skit för mig. Du har fått
mig att växa upp. Det ska jag tacka dig för men du har fan inte
gjort mer. Jag har alltid ställt upp för dig. Alltid hjälpt dig i svåra
lägen. Alltid gjort saker för dig som du inte orkat eller velat göra
själv. Att be dig om saker har jag alltid tyckt varit svårt för man
vet aldrig hur du ska reagera. Hur du ska vrida om det hela så
att det låter som om jag är den som alltid ber om saker och du
är den oskyldiga vännen som hela tiden ska passa upp på mig.
Men nu har jag tröttnat på dina lögner. Ditt falska spel. Du och
jag ska inte vara tillsammans det är bevisat. Du har gjort mig
så illa inombords att jag inte ens kan beskriva det. Du har tagit
en del av mig som jag inte kommer få tillbaka. Jag älskade
tanken på dig och mig. Jobbiga saker inträffade och det va
såklart jag som va där för dig och stöttade dig i alla lägen. Jag
lät dig lägga över dina problem på mig. Sen var det jag som
fick dina problem på axlarna istället. Samma sak hände ett
antal gånger. Jag var för feg för att säga till dig att jag inte
orkade mer. Så på ett sätt blev det ju mitt fel också. Dina
problem blev mina. Mina egna problem las åt sidan sålänge.
Jag gjorde allt för dig men ändå så behandlade du mig som
om jag vore något andrahandsval. Jag är jätte glad att jag
en dag sa ifrån mig titeln som din problemlösare. Men det
var tur att du fick mig att se alla falska människor som det
finns. Om du läser mig blogg det, vet jag inte, så hoppas 
jag att du tar till dig, för jag tror att du vet vem du är, och
aldrig gör som du gjorde mot mig mot någon igen för det
sårar så otroligt mycket. Du anar inte vad jag fick gå igenom.